The social media sabbatical

 
 
En månad utan social media... är det ungefär såhär det känns att dö? Vad som började som en kort paus på grund av tidsbrist, framförallt eftersom jag håller på att starta ett nytt företag, plus att det varit BPM-festival här samt att våran lägenhet sett ut som en scen ur trainspotting eftersom vi haft vänner på besök i jag vet inte hur länge, resulterade slutligen i ett konsekvent undvikande av allt vad social media heter. Och då menar jag allt. Även email.

Slutsats: avhållsamhet suger.

För det första har jag missat massor av viktiga mail och meddelanden. Hur höll man kontakten innan internet? Det verkar fullkomligt omöjligt. Särskilt i ett land som Mexiko där det nationella postverket är ungefär lika pålitligt som att skicka flaskpost. För det andra hade min nya avhållsamhetspolicy på något märkligt sätt haft en spill-over effekt på mina andra förehavanden på internet. Antar att mitt undermedvetna drog slutsatsen att om jag inte längre har behov av social media har jag heller varken behov eller intresse av att kolla till mitt bankkonto eller betala några av mina räkningar hemma i Sverige. Surprise surprise där låg en Mastercardräkning och väntade snällt. Ojdå, dags att dra ned på internetshoppandet.

Men nu är jag tillbaka, och så glad att vara det.

A month without social media. What a weird feeling... What started out as me not finding the time to blog, what with the new company and the BPM festival and the fact that our home has looked like a scene from trainspotting as we have had friends staying with us for what seems like forever, somehow turned into an anti-social media sabbatical. No facebook, no twitter, no nothing. To be honest, I even neglected my email account.

Conclusion: Social media seclusion can go fuck itself.

First of all, I have missed a ton of important messages. How people managed to stay in touch before social media is beyond me. Especially when the Mexican national postage system is about as reliable as sending a message in a bottle. Secondly, for some reason my brain concluded that as I apparently no longer was in need of any social media websites, I must no longer be interested in checking my bank account or paying my bills in Sweden, which, I am sorry to say, still come regularly every month.  So I got a bit of an uncomfortable surprise when I finally ventured to check my MasterCard bill. Ouch. Clearly; No more online shopping.

But now I'm back on track. And feeling better than ever.

 

 
 
Kategorier: Allmänt, socialmedia;

Kommentera här: